Beroende och känslomässiga sår

”Någonting gör att människan har sökt sig till och fastnat för olika typer av beroendeskapande substanser under stora delar av sin existens. Det verkar nästan ligga i människans natur att använda olika ämnen för att förstärka, förändra eller dämpa intrycken från den inre och yttre världen. Det här behovet verkar också finnas och uttryckas hos alla människor i varierande grad.”

Ur boken Beroendehjärnan av Martina Johansson

Mina reflektioner

Häromdagen hörde jag några prata om hur de, när de är ensamma, har svårt för att sluta äta godis. Det påminde mig om min ätstörnings-resa. I 20 års åldern flyttade jag själv hemifrån. Jag var inte van vid att vara själv och hade bara sovit en halv natt ensam hemma en gång i hela mitt liv. Väl själv i lägenheten var det som en tsunami med känslor som kom över mig. Jag kunde inte sortera. Tankarna gick på högvarv. Jag åt, tränade och spydde om vartannat. Utåt sett var jag hälsan själv, men inombords var det rörigt. För mig var det som att sockret och framför allt snabba kolhydrater gav mig ett inre lugn för stunden. Tiden i lägenheten var verkligen en inre resa där högskolestudierna i hälsa varvades med självhjälpsböcker och yoga. Något hände. Jag lärde mig massor om mig själv och sorterade och rensade i min inre värld.

Vi är människor som är en helhet av en själslig livskraft som bor i en fysisk kropp som har tankar och känslor i sitt system. Att leva här på jorden i en mänsklig kropp med allt vad det innebär är inte helt okomplicerat. Kan det vara så att ibland blir livet i den mänskliga kroppen tufft att hantera och vi söker oss till substanser som lindrar. Om allt tycks vara bra i den yttre världen, varför har någon då fortfarande problem? Kan det vara något i den inre världen som "skaver"?

Det är i regel ok att som liten ha en inre värld, men vad händer med den inre världen när vi växer upp? Vad är egentligen vår inre värld? Kan det vara där vi upplever våra tankar, våra känslor och vår fantasi? Kanske tom en känsla av att vi är en del av något större? 

I yogan säger man att om vi tillåter känslorna att finnas när dom kommer, kan vi också låta dom passera ut ur vårt system. Vi kan likna det med ett barn som är ledset. När barnets känslor blir bekräftade tex genom att en vuxen kramar om och säger: Jag förstår att det gör ont. Då tillåts känslan att finnas, den accepteras och den kan passera. 

Vad händer om vi inte tillåter känslorna att finnas?

Kan det vara så att obekräftade och obearbetade känslor fastnar i vårt system? Kan det vara så att kroppen göra allt den kan för att undvika att känna obehag och gömmer därför undan den jobbiga känslan. Men vad händer då över tid? När vi utsätts för situationer som triggar och påminner om detta känslomässiga sår kommer den lagrade känslan att göra sig påmind. Då kanske vi försöker fly från denna känsla med alkohol, socker, shopping eller annat och ju längre tid som går, desto djupare sätter sig detta känslomässiga sår. Min erfarenhet är att känslan bubblar upp i omgångar, som ett sår som inte är läkt som blöder lite då och då. Men varje gång vi tittar på och pysslar om detta sår blir det lite bättre. Nu när vi är vuxna behöver vi dels vara vår egen tröstare. Vi behöver vara den som accepterar och tillåter känslan och såret att finnas. Vi behöver bekräfta den, se den, omfamna den och pyssla om. Vi behöver också öva på att vara i och visa denna sårbarhet. Först när vi accepterar vår egen sårbarhet och visar oss själva och andra den, kan vi ta emot hjälp och stöttning från andra. Om du sänder ut "ensam är stark" är det det du får tillbaka. 

När du märker att du får besök av en obehaglig känsla - PAUS

Pausa
Stilla dig och blunda.

Andas
Långa, djupa andetag.

Undersök med Självkärlek
Var i kroppen känns det? (ex bröstet, solarplexus, magen) 
Hur känns det? (ex taggigt, som ett bi, varmt, kallt)
Har det någon färg och form? (ex stort grått moln)
När skapades känslan?
Hur gammal var du? (Här kanske det kommer upp inre bilder från när du var liten)
Vad vad det som hände?
Vad saknade du då?
Vad behövde du då som du inte fick?
Hur kan du ge det till ditt inre barn just nu (i din inre värld när du blundar)?
Hur kan du ge det till dig själv just nu i livet?

Som avslut vill jag poängtera att vi lär så länge vi lever både om vår inre och yttre värld. De obekräftade känslorna - såren vi bär på kan vara många. Jag ser det som att vi skalar av lager för lager av oss själva hela livet för att ta oss närmare oss själva, vår sanning, vår essens, det som på riktigt är vi ♥

Lina Paulsén
www.linapaulsen.se